emh

Jag vill att ni gör detta jag skriver oavsett hur fjantigt det kommer kännas. Jag lovar er - det kommer kännas så sjukt bra.

Men jag kan ändå inte låta bli att skjuta bort glädjen över att faktiskt fyllt 18 nu, som jag längtat efter så länge, och ersätta den med en massa ångest. Ångest över att jag nu är "vuxen" och att det kommer förväntas mycket mer från mig. För många kan 18 betyda att det är fritt fram till att göra vad man vill, det är något föräldrarna alltid använt som orsak till att man inte fått göra en viss sak när man var yngre, att man "får göra det när du har fyllt 18". Men jag känner egentligen inte så stor skillnad, jag har alltid haft friheten till att göra det mesta jag vill, som jag alltid kommer va så otroligt tacksam över! Men det kanske skulle varit finare att känna sig lite mer "fri" istället för att känna ångest? Är det nu som man helt plötsligt ska vara vuxen och kunna allting? Är det det som alla förväntar sig?

Antar att jag borde få bort alla tankar om att det alltid förväntas saker från mig. För det är väl inte så? Eller?

Hade så otroligt blandade känslor på min födelsedag, både bra och dåliga.

Jag antar att jag bara är rädd för att bli vuxen, men det är väl så det ska vara?

Förstår verkligen inte varför det ska finnas en dag då man ska visa sina nära hur mycket man älskar dem. Detta säger jag inte för att jag själv är singel osv. som man kan tro. Jag tycker självklart att det är fint att vi kan visa det lite extra på en specifik dag, men det borde vara så här varje dag. Man borde påminna någon hur älskade hen är varje dag. Man borde inte behöva sätta ut en dag för att påminna folk om det.

Men i slutändan - vi alla har våra egna åsikter, tur är väl det! Detta råkar bara vara min.

---

Är det inte sjukt egentligen hur lätt man nedvärderar sig själv?

Jag är rätt säker på att jag har rätt många frågetecken runt omkring mig när det kommer till vad jag gör just nu i livet. Jag är förväntad att plugga på gymnasiet och följa den vägen som man borde gå. Få en bra utbildning att stå på. Men så är inte riktigt fallet.

Jag tror att jag fortfarande skräms lite av den frågan som jag får ibland om vilken skola jag går på. För det är självklart för de flesta att fråga det när dem vet hur gammal jag är. Det är förståeligt. Dock har skräcken och skammen sjunkit sen den dagen i april förra året som jag bestämde mig för att hoppa av skolan.

Jag kan rada upp flera miljoner anledningar och ursäkter här till varför jag gjorde det. Både personliga och mindre personliga. Men jag väljer att inte göra det, jag gjorde det ständigt för ett halvår sen för att ursäkta mig för mitt val. Men varför ska jag behöva ursäkta mig för något som kändes rätt? Varför ursäkta sig för att man skräms av vad andra tycker?

Jag har haft höga förväntningar från de äldre i min omgivning om att jag en dag ska ångra mitt val något oerhört. Men idag, nästan ett år senare sen jag började tänka på det första gången, har jag fortfarande inte ångrat det. Snarare mer glad över att jag faktiskt vågade lita på magkänslan.

Sen maj -11 har jag inte princip inte gjort någonting. Den tiden tills nu har varit en viktigt del för mig, av flera anledningar. Nu i efterhand är jag så glad att jag fått denna tiden till att bara stanna upp, hitta mig själv för att sedan kunna gå vidare i att inse vad det är jag egentligen vill göra.

Den sak som skrämde mig allra mest när jag gjorde valet var vad alla andra skulle tycka. Det är en sån klar och bestämd stämpel på alla som hoppar av skolan att man senare kommer misslyckas totalt i livet. Och självklart, ingen har heller sagt att det är lätt att hoppa av och sedan gå vidare på något sätt utan gymnasieutbildning, det är det verkligen inte. Men jag förstår inte hur man kan döma någon utefter vilka val man gör.

Av just den skräcken att bli nedvärderad av att svara på frågan så har jag varit rädd för omvärlden. Men jag är så glad att jag nu vet att det finns dem som stöttar mig oavsett. Att få bli sedd som “lite dåligare än alla andra” av det skälet är något jag har börjat vänja mig vid nu och det gör mig bara ännu mer taggad på att lyckas ändå. Jag ska lyckas!

Det jag ville få fram var att bara få bort alla frågetecken, förklara och försöka få andra att inse att man faktiskt inte behöver gå den väg som man förväntas. Med det menar jag inte att jag vill att andra ska göra exakt som jag, verkligen inte, men att man ska lita på magkänslan oavsett vad andra tycker. Man borde inte behöva bli mindre gillad bara för att man litar på sig själv. Alla gör vi vår egna lilla resa.

Jag har börjat min resa, även fast skräcken som inte borde finnas där smyger sig på ibland.

Nu vet ni.

Jag är rätt säker på att jag har rätt många frågetecken runt omkring mig när det kommer till vad jag gör just nu i livet. Jag är förväntad att plugga på gymnasiet och följa den vägen som man borde gå. Få en bra utbildning att stå på. Men så är inte riktigt fallet.

Jag tror att jag fortfarande skräms lite av den frågan som jag får ibland om vilken skola jag går på. För det är självklart för de flesta att fråga det när dem vet hur gammal jag är. Det är förståeligt. Dock har skräcken och skammen sjunkit sen den dagen i april förra året som jag bestämde mig för att hoppa av skolan.

Jag kan rada upp flera miljoner anledningar och ursäkter här till varför jag gjorde det. Både personliga och mindre personliga. Men jag väljer att inte göra det, jag gjorde det ständigt för ett halvår sen för att ursäkta mig för mitt val. Men varför ska jag behöva ursäkta mig för något som kändes rätt? Varför ursäkta sig för att man skräms av vad andra tycker?

Jag har haft höga förväntningar från de äldre i min omgivning om att jag en dag ska ångra mitt val något oerhört. Men idag, nästan ett år senare sen jag började tänka på det första gången, har jag fortfarande inte ångrat det. Snarare mer glad över att jag faktiskt vågade lita på magkänslan.

Sen maj -11 har jag inte princip inte gjort någonting. Den tiden tills nu har varit en viktigt del för mig, av flera anledningar. Nu i efterhand är jag så glad att jag fått denna tiden till att bara stanna upp, hitta mig själv för att sedan kunna gå vidare i att inse vad det är jag egentligen vill göra.

Den sak som skrämde mig allra mest när jag gjorde valet var vad alla andra skulle tycka. Det är en sån klar och bestämd stämpel på alla som hoppar av skolan att man senare kommer misslyckas totalt i livet. Och självklart, ingen har heller sagt att det är lätt att hoppa av och sedan gå vidare på något sätt utan gymnasieutbildning, det är det verkligen inte. Men jag förstår inte hur man kan döma någon utefter vilka val man gör.

Av just den skräcken att bli nedvärderad av att svara på frågan så har jag varit rädd för omvärlden. Men jag är så glad att jag nu vet att det finns dem som stöttar mig oavsett. Att få bli sedd som “lite dåligare än alla andra” av det skälet är något jag har börjat vänja mig vid nu och det gör mig bara ännu mer taggad på att lyckas ändå. Jag ska lyckas!

Det jag ville få fram var att bara få bort alla frågetecken, förklara och försöka få andra att inse att man faktiskt inte behöver gå den väg som man förväntas. Med det menar jag inte att jag vill att andra ska göra exakt som jag, verkligen inte, men att man ska lita på magkänslan oavsett vad andra tycker. Man borde inte behöva bli mindre gillad bara för att man litar på sig själv. Alla gör vi vår egna lilla resa.

Jag har börjat min resa, även fast skräcken som inte borde finnas där smyger sig på ibland.

---

När jag var liten (med liten menas lågstadiet/mellanstadiet) hade jag en hemlig dröm om att bli artist. Något jag i dagens stund inte ens fattar hur jag kunde drömma om. Det där är inte något jag skulle kunna tänka mig på att satsa på idag. Jag är inte den personen.
När man stod där framför tvn och mimade till alla möjliga slags filmer där inslag med liknande musikaler fanns med. Man tyckte att man var grymmast i världen. Det är egentligen något så unikt & fint, att man faktiskt trodde på sig själv så mycket som liten. När man inte riktigt hade "vuxit upp" än och mött den verkliga världen. Innan man låtit sig börja påverkas av samhället.
Jag tror man omedvetet levde och gjorde sig själv lycklig genom bara musik. Ett sätt att drömma sig bort lite och låta drömmarna flöda.
Jag, tillsammans med klasskompisar som jag fortfarande minns tydligt än idag, ansökte ofta till skolans egna melodifestival. Ännu en gång ställer jag mig själv frågan - hur vågade jag?
Det är vid dessa tillfällen, när man tänker tillbaka på hur den tiden såg ut, som man önskar att man bara kunde få uppleva det en gång till. Att en gång till få känna på hur det kändes att va opåverkad av andras åsikter och bara gå på känslan och viljan att göra något. Jag var kanske inte bra på att sjunga, det var jag verkligen inte, men jag gjorde det utav glädje. Jag gjorde det för att det var något jag ville då, något jag trodde på att jag kunde klara. Man var rätt stark när man var liten. Tänk att jag, lilla jag, stod framför hela skolan och framförde en låt, hur kan det va annat än starkt?

Sen... Kom "verkligheten" om man ska uttrycka det så. Man hamnade istället i den perioden då man började bry sig om vad andra tycker. Bry sig lite för mycket. Men jag antar att även det är en fas man ska gå igenom i livet för att ta reda på vem man är som person. Det formar en lite kan jag tro. Man bygger upp det där skalet som man ständigt i framtiden kommer få ta fram för klara sig igenom de värsta händelserna som faktiskt, vare sig man vill eller inte, kommer möta en i livets gång.
Jag hade även en period, ungefär i samma stund då jag hamnade i detta om vad andra tycker, som jag helt från ingenstans bestämde mig för att hata all slags musik. Jag hatade när mamma satte på radion i bilen, så fort storasyster valde att sätta igång musik i huset o.s.v. Det gjorde mig nästan galen. Det var väl helt enkelt också bara en fas att gå igenom.
Det var i samma period jag valde att bli den där tjejen jag egentligen inte ville va, den där blyga, tillbakadragna tjejen. Som jag fortfarande idag kan se spår av. Trodde och vågade inte tro på saker. Vågade inte drömma som var allt man egentligen gjorde när man var liten.

Någonstans i slutet av högstadiet ändrades allt detta bara sådär. Allt hände egentligen väldigt snabbt. Jag började inse att saker händer av en anledning. Att det inte alls är så att hela världen är emot en. Alla som känner mig vet vad som hände, att det finns personer vid min sida idag som förändrat hela mitt liv. Genom bara just det - musik. För det är ju faktiskt så, genom bara samma musikaliska förebild så finns de i mitt liv.

Så tro på just det - musik kan förändra världen. Det kan låta klyschigt, tycker nästan jag med, men det är så sant som det är sagt.
Det jag ville få sagt var egentligen, sluta aldrig drömma, oavsett om det känns som det aldrig kommer inträffa, det viktiga är att ni tror på att ni kan klara det. Tror ni, då kan ni.
Så - stoppa in hörlurarna i öronen, sjunk in i musiken och börja drömma, som när man var liten.

Tack till mina finaste som aldrig lämnar min sida och alltid stöttar, älskar er sååå mycket!

Och till två personer jag aldrig någonsin kommer kunna tacka tillräckligt, två av mina finaste musikaliska förebilder någonsin, som hjälper mig att drömma och tro på mig själv, TACK!

Music can change the world because it can change people.

Jag har varit en person som bokstavligt talat inte kunnat ta emot positiva kommentarer över huvud taget. Bara skyllt på att det finns en anledning till varför något gett mig en komplimang eller helt enkelt vända det till något negativt. Men det är konstigt hur länge något negativt kan stanna hos en. Det finns fortfarande saker som jag fått höra när jag var liten som sitter kvar hos mig och som jag blir påmind om varje dag. Varför är man sån som person egentligen?

Jag tror jag har något slags hatkärlek för att få komplimanger, jag älskar det lika mycket som vilken människa som helst, men ibland vill jag bara försvinna - av rodnad självklart. Jag har betydligt lättare för att läsa det genom text än när någon säger det till mig personligen. Borde det inte vara tvärtom?

Jag tror att det hela handlar om att man ger varandra alldeles för lite komplimanger så man istället skjuter bort det varje gång man får höra det, till skillnad från något negativt som man får höra väldigt ofta i vissa situationer.

Att faktiskt ta åt sig och inse att man är bra är ett stort steg, något som tog lång tid för mig att inse. Alla borde bli bättre på att berömma varandra så man tar åt det lika bra som något negativt. Allt handlar om att vänja sig.

Nu vill jag inte framstå som någon som tycker att all kritik borde suddas bort totalt, kritik är lika viktigt det med, så länge man kan bearbeta det!

Vet egentligen inte vad jag ville berätta med detta, ville nog helt enkelt bara påpeka att alla ni som läser detta ska ta åt er mer av att ni duger precis som ni är (och även om ni redan insett det så kan man inte höra det för många gånger).

A

ntar att de flesta som läser detta som också härjar på Twitter inte kan ha undgått hur hashtagen “homoriot” just nu är otroligt stor.

Som min kära vän, Azra, skrev så är det svårt att inte fastna i flera timmar åt att bara sitta där och läsa allas upplevelser. Om hur sjukt starka människor det finns.

Man behöver nog egentligen inte vara delaktig i Twitter för att höra om detta med tanke på att det under bara en natt uppmärksammades stort i media. Så vad kan då vara mer passande än att jag också tar upp ämnet?

Jag har inga större upplevelser av homofobiska människor egentligen, lyckligt nog. Men att få läsa om extrema fall som man kan upptäcka via denna hashtagen får det att knyta sig i hela magen. Men ger mig också en stor förundran över hur otroligt starka människor det finns i vårt avlånga gurkland.

Jag minns min första upplevelse av en homofobisk person lika klart som om det hände igår. Inga namn nämnda, men personen var min lärare. Han stod framför exakt hela klassen och påstod att homosexualitet är en sjukdom man föds med. Stämningen i klassrummet var otroligt spänd och det kändes att alla tyckte ämnet var jobbigt. Ska det vara så? Jag har nog aldrig varit så nära till tårar av ren ilska som den gången.

Men det fick mig också att tänka på - tänk ifall där var en person i det rummet som faktiskt var osäker på sin läggning och får höra det. Ska det verkligen behöva vara på det sättet?

Jag kan inte påstå att jag själv är en person som gärna syns, hörs och säger emot, snarare tvärtom. Jag gömmer mig gärna i mitt egna lilla skal. Detta var dock ett undantag, som jag är otroligt glad över, då jag bokstavligt talat skrek rätt åt läraren i slutet.

Det jag egentligen ville säga är att det inte borde finnas något som “komma ut”. Behöver en tjej sätta sig ner och berätta att hon gillar killar? Nej! Det borde va exakt samma sak för personer som gillar någon av samma kön då också. Hatar hur man satt en sån hatande och spänd stämpel på det hela.

Som jag även nämnde innan så blir jag så innerligt imponerad över hur starka människor det finns där ute. Jag är så glad att jag lever i en familj där jag förhoppningsvis aldrig behöver uppleva hat mot hbtq-personer. Att det finns såna som går långt över gränsen när det gäller hat skrämmer mig. Men de som tar sig igenom detta visar bara på hur värt det är att fortsätta kämpa för att stämpeln på hur hatat detta är ska försvinna.

Jag är säker på att alla ni som läser detta är minst lika starka, det behöver inte handla om ämnet ovan, vi alla tar oss igenom händelser som gör oss starka. Händelserna behöver inte va stora, det kanske inte ens är någon som märker att man kämpar sig igenom det. Vi alla är starka på vårt egna unika sätt. Men glöm aldrig att det är okej att falla ibland, det är okej att tycka allt känns skit, men res er bara upp som starkare efteråt.

Jag tror på er och ser upp till er alla!

Antar att de flesta som läser detta som också härjar på Twitter inte kan ha undgått hur hashtagen “homoriot” just nu är otroligt stor.

Som min kära vän, Azra, skrev så är det svårt att inte fastna i flera timmar åt att bara sitta där och läsa allas upplevelser. Om hur sjukt starka människor det finns.

Man behöver nog egentligen inte vara delaktig i Twitter för att höra om detta med tanke på att det under bara en natt uppmärksammades stort i media. Så vad kan då vara mer passande än att jag också tar upp ämnet?

Jag har inga större upplevelser av homofobiska människor egentligen, lyckligt nog. Men att få läsa om extrema fall som man kan upptäcka via denna hashtagen får det att knyta sig i hela magen. Men ger mig också en stor förundran över hur otroligt starka människor det finns i vårt avlånga gurkland.

Jag minns min första upplevelse av en homofobisk person lika klart som om det hände igår. Inga namn nämnda, men personen var min lärare. Han stod framför exakt hela klassen och påstod att homosexualitet är en sjukdom man föds med. Stämningen i klassrummet var otroligt spänd och det kändes att alla tyckte ämnet var jobbigt. Ska det vara så? Jag har nog aldrig varit så nära till tårar av ren ilska som den gången.

Men det fick mig också att tänka på - tänk ifall där var en person i det rummet som faktiskt var osäker på sin läggning och får höra det. Ska det verkligen behöva vara på det sättet?

Jag kan inte påstå att jag själv är en person som gärna syns, hörs och säger emot, snarare tvärtom. Jag gömmer mig gärna i mitt egna lilla skal. Detta var dock ett undantag, som jag är otroligt glad över, då jag bokstavligt talat skrek rätt åt läraren i slutet.

Det jag egentligen ville säga är att det inte borde finnas något som “komma ut”. Behöver en tjej sätta sig ner och berätta att hon gillar killar? Nej! Det borde va exakt samma sak för personer som gillar någon av samma kön då också. Hatar hur man satt en sån hatande och spänd stämpel på det hela.

Som jag även nämnde innan så blir jag så innerligt imponerad över hur starka människor det finns där ute. Jag är så glad att jag lever i en familj där jag förhoppningsvis aldrig behöver uppleva hat mot hbtq-personer. Att det finns såna som går långt över gränsen när det gäller hat skrämmer mig. Men de som tar sig igenom detta visar bara på hur värt det är att fortsätta kämpa för att stämpeln på hur hatat detta är ska försvinna.

Jag är säker på att alla ni som läser detta är minst lika starka, det behöver inte handla om ämnet ovan, vi alla tar oss igenom händelser som gör oss starka. Händelserna behöver inte va stora, det kanske inte ens är någon som märker att man kämpar sig igenom det. Vi alla är starka på vårt egna unika sätt. Men glöm aldrig att det är okej att falla ibland, det är okej att tycka allt känns skit, men res er bara upp som starkare efteråt.

Jag tror på er och ser upp till er alla!