emh

Är det inte sjukt egentligen hur lätt man nedvärderar sig själv?

Jag är rätt säker på att jag har rätt många frågetecken runt omkring mig när det kommer till vad jag gör just nu i livet. Jag är förväntad att plugga på gymnasiet och följa den vägen som man borde gå. Få en bra utbildning att stå på. Men så är inte riktigt fallet.

Jag tror att jag fortfarande skräms lite av den frågan som jag får ibland om vilken skola jag går på. För det är självklart för de flesta att fråga det när dem vet hur gammal jag är. Det är förståeligt. Dock har skräcken och skammen sjunkit sen den dagen i april förra året som jag bestämde mig för att hoppa av skolan.

Jag kan rada upp flera miljoner anledningar och ursäkter här till varför jag gjorde det. Både personliga och mindre personliga. Men jag väljer att inte göra det, jag gjorde det ständigt för ett halvår sen för att ursäkta mig för mitt val. Men varför ska jag behöva ursäkta mig för något som kändes rätt? Varför ursäkta sig för att man skräms av vad andra tycker?

Jag har haft höga förväntningar från de äldre i min omgivning om att jag en dag ska ångra mitt val något oerhört. Men idag, nästan ett år senare sen jag började tänka på det första gången, har jag fortfarande inte ångrat det. Snarare mer glad över att jag faktiskt vågade lita på magkänslan.

Sen maj -11 har jag inte princip inte gjort någonting. Den tiden tills nu har varit en viktigt del för mig, av flera anledningar. Nu i efterhand är jag så glad att jag fått denna tiden till att bara stanna upp, hitta mig själv för att sedan kunna gå vidare i att inse vad det är jag egentligen vill göra.

Den sak som skrämde mig allra mest när jag gjorde valet var vad alla andra skulle tycka. Det är en sån klar och bestämd stämpel på alla som hoppar av skolan att man senare kommer misslyckas totalt i livet. Och självklart, ingen har heller sagt att det är lätt att hoppa av och sedan gå vidare på något sätt utan gymnasieutbildning, det är det verkligen inte. Men jag förstår inte hur man kan döma någon utefter vilka val man gör.

Av just den skräcken att bli nedvärderad av att svara på frågan så har jag varit rädd för omvärlden. Men jag är så glad att jag nu vet att det finns dem som stöttar mig oavsett. Att få bli sedd som “lite dåligare än alla andra” av det skälet är något jag har börjat vänja mig vid nu och det gör mig bara ännu mer taggad på att lyckas ändå. Jag ska lyckas!

Det jag ville få fram var att bara få bort alla frågetecken, förklara och försöka få andra att inse att man faktiskt inte behöver gå den väg som man förväntas. Med det menar jag inte att jag vill att andra ska göra exakt som jag, verkligen inte, men att man ska lita på magkänslan oavsett vad andra tycker. Man borde inte behöva bli mindre gillad bara för att man litar på sig själv. Alla gör vi vår egna lilla resa.

Jag har börjat min resa, även fast skräcken som inte borde finnas där smyger sig på ibland.

Nu vet ni.

Jag är rätt säker på att jag har rätt många frågetecken runt omkring mig när det kommer till vad jag gör just nu i livet. Jag är förväntad att plugga på gymnasiet och följa den vägen som man borde gå. Få en bra utbildning att stå på. Men så är inte riktigt fallet.

Jag tror att jag fortfarande skräms lite av den frågan som jag får ibland om vilken skola jag går på. För det är självklart för de flesta att fråga det när dem vet hur gammal jag är. Det är förståeligt. Dock har skräcken och skammen sjunkit sen den dagen i april förra året som jag bestämde mig för att hoppa av skolan.

Jag kan rada upp flera miljoner anledningar och ursäkter här till varför jag gjorde det. Både personliga och mindre personliga. Men jag väljer att inte göra det, jag gjorde det ständigt för ett halvår sen för att ursäkta mig för mitt val. Men varför ska jag behöva ursäkta mig för något som kändes rätt? Varför ursäkta sig för att man skräms av vad andra tycker?

Jag har haft höga förväntningar från de äldre i min omgivning om att jag en dag ska ångra mitt val något oerhört. Men idag, nästan ett år senare sen jag började tänka på det första gången, har jag fortfarande inte ångrat det. Snarare mer glad över att jag faktiskt vågade lita på magkänslan.

Sen maj -11 har jag inte princip inte gjort någonting. Den tiden tills nu har varit en viktigt del för mig, av flera anledningar. Nu i efterhand är jag så glad att jag fått denna tiden till att bara stanna upp, hitta mig själv för att sedan kunna gå vidare i att inse vad det är jag egentligen vill göra.

Den sak som skrämde mig allra mest när jag gjorde valet var vad alla andra skulle tycka. Det är en sån klar och bestämd stämpel på alla som hoppar av skolan att man senare kommer misslyckas totalt i livet. Och självklart, ingen har heller sagt att det är lätt att hoppa av och sedan gå vidare på något sätt utan gymnasieutbildning, det är det verkligen inte. Men jag förstår inte hur man kan döma någon utefter vilka val man gör.

Av just den skräcken att bli nedvärderad av att svara på frågan så har jag varit rädd för omvärlden. Men jag är så glad att jag nu vet att det finns dem som stöttar mig oavsett. Att få bli sedd som “lite dåligare än alla andra” av det skälet är något jag har börjat vänja mig vid nu och det gör mig bara ännu mer taggad på att lyckas ändå. Jag ska lyckas!

Det jag ville få fram var att bara få bort alla frågetecken, förklara och försöka få andra att inse att man faktiskt inte behöver gå den väg som man förväntas. Med det menar jag inte att jag vill att andra ska göra exakt som jag, verkligen inte, men att man ska lita på magkänslan oavsett vad andra tycker. Man borde inte behöva bli mindre gillad bara för att man litar på sig själv. Alla gör vi vår egna lilla resa.

Jag har börjat min resa, även fast skräcken som inte borde finnas där smyger sig på ibland.