Lyckligare Nu

Back on track!
Eller åtminstone just nu. Har lärt mig att min skrivlust kommer & går lite hur den vill och jag aldrig hittat nyckeln till att hålla bloggande vid liv. Men att va helt utan det skulle inte heller funka, så jag dyker helt enkelt upp lite då & då!
(galet att ni fortfarande är några få som fortfarande tittar in här, VA FINA NI ÄR!!)

Varför väljer man alltid bort såna där små saker som ger de minsta känslorna, men egentligen de finaste?
Man väljer alltid bort att skicka det där smset för att fråga hur någon mår för någon, egentligen helt dum, anledning. Man bestämmer sig för att det är dumt förslag, att man bara skulle uppfattas som jobbig. Man anstränger sig inte så långt som man egentligen hade velat. Allt p.g.a. den där dumma känslan och oroligheten för vad andra ska tycka.
Men man glömmer en viktig bit i det hela. En sådan tanke skulle inte dykt upp ifrån allra första början ifall man inte helhjärtat faktiskt bryr sig och vad skulle va finare för någon annan än att få veta att där faktiskt finns någon som bryr sig? Men ändå viftar vi bort det med ett snabbt handslag. Varför ska man anstränga sig?
Jag minns så tydligt en dag för drygt en månad sen när en nära vän till mig skickade iväg ett sms till mig med texten "Grattis på namnsdag!". Jag hade aldrig kunnat ana att så få ord skulle kunna göra mig (nästan löjligt) glad.
Det fick mig i samma sekund att inse, precis det jag har påpekat ovanför, hur mycket något så litet faktiskt kan betyda.
Man väljer bort så fina känslor som man tar för givet. Sådana som faktiskt borde få ta större plats. Jag kan väl ändå inte vara ensam om att tycka och känna så?
Vi alla förtjänar att få le för oss själva och känna oss sådär fånigt lyckliga.
Glöm inte!

Vad är det för värld vi lever i?

Det jag nu kommer ta att skriva och berätta om är något jag vanligtvis bara berättar för dem jag absolut litar på. Men det är dags att berätta och öppna upp för andra, det är dags att få fler att inse hur det svenska samhället fungerar - i vissa situationer.
Först och främst ska jag påpeka att jag egentligen inte vet exakt hur migrationsverket fungerar arbetar, allt jag kommer berätta grundas på vad jag själv har upplevt och hur jag ser på det hela.
De allra flesta som känner mig vet mycket väl om att jag har två småsyskon vid namn Nellie och Kevin, 6 och 4 år gamla. En fråga som jag ofta dyker upp hos många som besöker vår familj är vart deras pappa finns någonstans. Om han över huvudtaget finns med i bilden? Vem han är? Svaret på dessa frågorna är inte så enkla som man skulle kunnat hoppas på. Därför gör det allt så himla svårt att berätta för någon. Men nu ska jag göra något väldigt långdraget, invecklat och rent ut sagt sjukt till en något kortare version, det är dags att öppna ögonen hos andra.
Runt 2004/början på 2005 dök Nellie och Kevins pappa (som jag kommer kalla för X hela texten igenom) upp i mitt, mammas och min andra lillebror Robins liv. X hade för bara några månader sen kommit ifrån Nigeria till Sverige för att plugga, enligt honom själv. Enligt honom var ju verkligen inte Nigeria ett land som man väljer att lämna om det inte gäller studier. Jag var under denna tiden 10 år gammal och med tanke på att jag var så liten så var inte heller mina åsikter speciellt betydelsefulla. Jag gillade aldrig X, egentligen inte utav någon anledning, bara en magkänsla. Under sommaren 2005 jobbade mamma ständigt och X var då den som passade mig och Robin om dagarna. Han gjorde mat, städade, tog hand om oss och allt var det innebar, trodde mamma. Jag fick se en helt annan sida. Den X jag upplevde var en människa som, så fort mamma åkte, la sig framför tv:n och sket fullständigt i oss andra. Makaroner var det dagliga vi fick att äta och det såg alltid ut som skit i hela huset. Till ungefär en timme innan mamma skulle komma hem då han snabbt städade allt för att hon inte skulle ana något.
Detta var aldrig något jag tog upp inför mamma. Som 11-åring anar man inte något skumt med detta beteende. Men visst fanns magkänslan kvar om att det var något som inte stämde.
Tiden gick och strax skulle dem gifta sig, det hände väldigt snabbt, allt skulle hända snabbt enligt X. I slutet av Dec. 2005 föddes Nellie.
Mammas kompis som var gift tillsammans med X’s kompis fick också ett barn runt samma period. Men mamma och denna kvinna vid namn Helena fick inte längre ha någon kontakt av X efter den tiden att Nellie hade fötts. X började bete sig alltmer aggressivt och eftersom att jag också blev äldre började jag uttrycka mig exakt om vad jag tyckte och tänkte om honom. Detta ledde till ständiga bråk mellan oss, han gillade aldrig mig och det skulle senare få en förklaring.
När Nellie är runt 1 år börjar allt som skulle bli början på ett helvete. Strax efter att X har bestämt sig för att skiljas helt plötsligt så kommer Kevin till världen, egentligen rätt oplanerat. X hatade Kevin från allra första stund och ville aldrig ha honom med tanke på att det inte var planerat. Även detta skulle komma till att få en förklaring.
Efter skilsmässan får mamma återigen upp kontakten med Helena och får reda på att även hon blivit lämnad helt plötsligt efter att deras barn fötts. Allt runt ungefär samma period som X. Allt var planerat, det var anledningen till att dem inte fick prata med varandra, med risk för att räkna ut vad som pågick.
Hela perioden efter betedde sig X som skit, han brydde inte sig om varken Nellie eller Kevin och nu fick alla se den sidan som bara jag hade fått se innan. Jag hade varit ett hot mot honom, jag hade kunnat avslöja hans riktiga sida, det var anledningen till att han aldrig gillade mig.
Allt eftersom fick allting en förklaring. Helena fick gå igenom ett tusen gånger värre helvete än vad vi har. Men det är en annan historia.
Med tanke på att X gifte sig fick han samtidigt tillstånd till att stanna i Sverige och när sedan Nellie kom till världen gav det honom ännu en anledning till att stanna här. Vilket gav honom chansen till att kunna få skilja sig. Allt för att få uppehållstillstånd. Han behövde bara ett barn, Nellie, det var därför han aldrig ville ha Kevin.
Men med tanke på att han under ett tag bara “försvann” och inte träffade sina barn gick detta vidare till socialen för att försöka ge mamma ensam vårdnad. Då börjar allt om på nytt och han dyker upp för att låtsas bry sig om sina barn igen. Han hade dem ca. 2 dagar en gång i månaden.
Idag har han inte träffat sina barn på snart 2 år och ringer någon i veckan ifrån England där han nu istället befinner sig. Där han skaffat en ny “familj” och fick för bara några dagar sen en son.
Det finns så många saker som jag valt att inte ta upp, helvetet med att alltid ha kontakt med socialen, att aldrig veta om X faktiskt ska dyka upp vid den avtalade tiden för att hämta sina barn. Det hände att han var 5 timmar sen eller inte dök upp alls.
Förstår ni detta sjuka system som vi har i Sverige?! Han behövde inte ens kämpa för att få stanna här, allt gick bara genom en ren lögn. En lögn där det bara krävdes att han skulle gifta sig, skaffa barn och sen var allt klart för att bara dra. Det finns människor i Sverige som blir utkastade för att dem flyr ifrån krig! Jag kan verkligen inte förstå.
Jag har kommit att inse att detta är något som många inte har en aning om att det sker, det är därför jag valt att skriva om det, få andra att inse vad som pågår och veta exakt samma sak som jag. Som jag dessutom fått uppleva och gå igenom.
Nellie och Kevin har och kommer aldrig få uppleva hur det är att ha en riktig pappa.
Det jag nu kommer ta att skriva och berätta om är något jag vanligtvis bara berättar för dem jag absolut litar på. Men det är dags att berätta och öppna upp för andra, det är dags att få fler att inse hur det svenska samhället fungerar - i vissa situationer.
Först och främst ska jag påpeka att jag egentligen inte vet exakt hur migrationsverket fungerar arbetar, allt jag kommer berätta grundas på vad jag själv har upplevt och hur jag ser på det hela.
De allra flesta som känner mig vet mycket väl om att jag har två småsyskon vid namn Nellie och Kevin, 6 och 4 år gamla. En fråga som jag ofta dyker upp hos många som besöker vår familj är vart deras pappa finns någonstans. Om han över huvudtaget finns med i bilden? Vem han är? Svaret på dessa frågorna är inte så enkla som man skulle kunnat hoppas på. Därför gör det allt så himla svårt att berätta för någon. Men nu ska jag göra något väldigt långdraget, invecklat och rent ut sagt sjukt till en något kortare version, det är dags att öppna ögonen hos andra.
Runt 2004/början på 2005 dök Nellie och Kevins pappa (som jag kommer kalla för X hela texten igenom) upp i mitt, mammas och min andra lillebror Robins liv. X hade för bara några månader sen kommit ifrån Nigeria till Sverige för att plugga, enligt honom själv. Enligt honom var ju verkligen inte Nigeria ett land som man väljer att lämna om det inte gäller studier. Jag var under denna tiden 10 år gammal och med tanke på att jag var så liten så var inte heller mina åsikter speciellt betydelsefulla. Jag gillade aldrig X, egentligen inte utav någon anledning, bara en magkänsla. Under sommaren 2005 jobbade mamma ständigt och X var då den som passade mig och Robin om dagarna. Han gjorde mat, städade, tog hand om oss och allt var det innebar, trodde mamma. Jag fick se en helt annan sida. Den X jag upplevde var en människa som, så fort mamma åkte, la sig framför tv:n och sket fullständigt i oss andra. Makaroner var det dagliga vi fick att äta och det såg alltid ut som skit i hela huset. Till ungefär en timme innan mamma skulle komma hem då han snabbt städade allt för att hon inte skulle ana något.
Detta var aldrig något jag tog upp inför mamma. Som 11-åring anar man inte något skumt med detta beteende. Men visst fanns magkänslan kvar om att det var något som inte stämde.
Tiden gick och strax skulle dem gifta sig, det hände väldigt snabbt, allt skulle hända snabbt enligt X. I slutet av Dec. 2005 föddes Nellie.
Mammas kompis som var gift tillsammans med X’s kompis fick också ett barn runt samma period. Men mamma och denna kvinna vid namn Helena fick inte längre ha någon kontakt av X efter den tiden att Nellie hade fötts. X började bete sig alltmer aggressivt och eftersom att jag också blev äldre började jag uttrycka mig exakt om vad jag tyckte och tänkte om honom. Detta ledde till ständiga bråk mellan oss, han gillade aldrig mig och det skulle senare få en förklaring.
När Nellie är runt 1 år börjar allt som skulle bli början på ett helvete. Strax efter att X har bestämt sig för att skiljas helt plötsligt så kommer Kevin till världen, egentligen rätt oplanerat. X hatade Kevin från allra första stund och ville aldrig ha honom med tanke på att det inte var planerat. Även detta skulle komma till att få en förklaring.
Efter skilsmässan får mamma återigen upp kontakten med Helena och får reda på att även hon blivit lämnad helt plötsligt efter att deras barn fötts. Allt runt ungefär samma period som X. Allt var planerat, det var anledningen till att dem inte fick prata med varandra, med risk för att räkna ut vad som pågick.
Hela perioden efter betedde sig X som skit, han brydde inte sig om varken Nellie eller Kevin och nu fick alla se den sidan som bara jag hade fått se innan. Jag hade varit ett hot mot honom, jag hade kunnat avslöja hans riktiga sida, det var anledningen till att han aldrig gillade mig.
Allt eftersom fick allting en förklaring. Helena fick gå igenom ett tusen gånger värre helvete än vad vi har. Men det är en annan historia.
Med tanke på att X gifte sig fick han samtidigt tillstånd till att stanna i Sverige och när sedan Nellie kom till världen gav det honom ännu en anledning till att stanna här. Vilket gav honom chansen till att kunna få skilja sig. Allt för att få uppehållstillstånd. Han behövde bara ett barn, Nellie, det var därför han aldrig ville ha Kevin.
Men med tanke på att han under ett tag bara “försvann” och inte träffade sina barn gick detta vidare till socialen för att försöka ge mamma ensam vårdnad. Då börjar allt om på nytt och han dyker upp för att låtsas bry sig om sina barn igen. Han hade dem ca. 2 dagar en gång i månaden.
Idag har han inte träffat sina barn på snart 2 år och ringer någon i veckan ifrån England där han nu istället befinner sig. Där han skaffat en ny “familj” och fick för bara några dagar sen en son.
Det finns så många saker som jag valt att inte ta upp, helvetet med att alltid ha kontakt med socialen, att aldrig veta om X faktiskt ska dyka upp vid den avtalade tiden för att hämta sina barn. Det hände att han var 5 timmar sen eller inte dök upp alls.
Förstår ni detta sjuka system som vi har i Sverige?! Han behövde inte ens kämpa för att få stanna här, allt gick bara genom en ren lögn. En lögn där det bara krävdes att han skulle gifta sig, skaffa barn och sen var allt klart för att bara dra. Det finns människor i Sverige som blir utkastade för att dem flyr ifrån krig! Jag kan verkligen inte förstå. Kan inte förstå hur dem ändå kunde låta en sån här människa få vara kvar.
Jag har kommit att inse att detta är något som många inte har en aning om att det sker, det är därför jag valt att skriva om det, få andra att inse vad som pågår och veta exakt samma sak som jag. Som jag dessutom fått uppleva och gå igenom.
Nellie och Kevin har och kommer aldrig få uppleva hur det är att ha en riktig pappa.

Öppna upp!

Något som älskar att läsa i tidningar är debatter/krönikor (inte så förvånande kanske..?) och det är en sak som ständigt fortsätter att störa mig men som aldrig försvinner.
Det är denna ständiga diskussionen huruvida att fotboll är den största sporten osv. Jag förstår inte ens varför det är värt att diskutera? Varför det ska betyda så mycket att fotbollsspelare håller på med den största sporten? Har dem verkligen så dåligt självförtroende att de måste höja sig själva på det sättet?
Något som också blev en het diskussion var när Rolf-Göran Bengtsson vann jerringpriset 2011. Att minst 50% eller mer utav all befolkning som diskuterade detta tyckte att det var pinsamt och sjukt att han kunde vinna? I vanliga fall skulle jag nog bli otroligt irriterad (på det där svenska sättet, när man bara är irriterad och stör sig men inte vågar säga ifrån), men denna gången blev jag inte ens irriterad. Det var bara skrattretande. FJANTIGT! Han blev ju framröstad av en orsak? Och att vara en tjej som spenderat 11 år inom ridsporten så vet jag mycket väl hur mycket skit det kan riktas mot ridvärlden.
Det jag ville säga var att det borde accepteras mer vilken sport man håller på med. Det borde öppnas upp mer och inte kritiseras så hårt. Det borde inte vara så självklart vilka som ska vinna pris osv. Med detta menar jag inte bara ridsporten, det var bara ett exempel eftersom att det bara är det jag själv har mest erfarenhet av.
Det gäller allt!

Smile

Jag vill att ni gör detta jag skriver oavsett hur fjantigt det kommer kännas. Jag lovar er - det kommer kännas så sjukt bra.
- Le riktigt stort för dig själv, tillåt dig själv att stänga av allt runtomkring. Le och känn dig stolt över dig själv, om så bara för en sekund. Du förtjänar att må bra.

Det här med att bli vuxen.

Som vissa av er säkert vet så fyllde jag 18 år fredags. Det är ju trots allt en rätt stor sak som händer i livet, egentligen nästan lite för stort med tanke på hur det egentligen känns. Det är ju något som man lär minnas för alltid.
Men jag kan ändå inte låta bli att skjuta bort glädjen över att faktiskt fyllt 18 nu, som jag längtat efter så länge, och ersätta den med en massa ångest. Ångest över att jag nu är "vuxen" och att det kommer förväntas mycket mer från mig. För många kan 18 betyda att det är fritt fram till att göra vad man vill, det är något föräldrarna alltid använt som orsak till att man inte fått göra en viss sak när man var yngre, att man "får göra det när du har fyllt 18". Men jag känner egentligen inte så stor skillnad, jag har alltid haft friheten till att göra det mesta jag vill, som jag alltid kommer va så otroligt tacksam över! Men det kanske skulle varit finare att känna sig lite mer "fri" istället för att känna ångest? Är det nu som man helt plötsligt ska vara vuxen och kunna allting? Är det det som alla förväntar sig?
Antar att jag borde få bort alla tankar om att det alltid förväntas saker från mig. För det är väl inte så? Eller?
Hade så otroligt blandade känslor på min födelsedag, både bra och dåliga.
Jag antar att jag bara är rädd för att bli vuxen, men det är väl så det ska vara?

Tillbaka på fre/lör igen..!

Har inget internet på datorn för tillfället och kommef därför inte kunna blogga förrän fredag eller lördag igen, hoppas ni förstår! I'll be back!

I don't really wanna wake up

Är det inte rätt sjukt hur lätt man förtränger saker? Hur lätt man trycker ner sig själv så fort man känner sig någorlunda stolt? Att man aldrig tillåter sig själv att va 100% lycklig.
Det är sjukt hur lätt man kan få andra att tro att man mår helt bra. Det är sjukt hur lätt man kan dölja något som bokstavligt talat äter upp en inifrån. Det är sjukt att man så lätt säger att man mår bra istället för att faktiskt berätta hur man egentligen känner. Det är sjukt hur lätt man ler och låtsas att man inte bryr sig istället för att skrika och förklara smärtan. Det är sjukt hur en röst i huvudet kan styra hela ens liv. Det är sjukt hur lätt det är att trycka ner sig själv, att inte tillåta sig själv att bli älskad. Det är sjukt hur lätt man ger andra bilden av att man faktiskt mår bra när man egentligen vill gräva ner sig själv och bara försvinna. Det är sjukt hur man ständigt lever med dessa tankarna utan att något ändras.
Det är sjukt hur man alltid lever med tankarna om att man inte är tillräcklig, för varken sig själv eller någon annan.

ph by me

Hjärta

Med tanke på att det ändå är Alla Hjärtans Dag så kan jag ju dra upp detta. Med risk för att låta som världens bitterfitta dock.
Förstår verkligen inte varför det ska finnas en dag då man ska visa sina nära hur mycket man älskar dem. Detta säger jag inte för att jag själv är singel osv. som man kan tro. Jag tycker självklart att det är fint att vi kan visa det lite extra på en specifik dag, men det borde vara så här varje dag. Man borde påminna någon hur älskade hen är varje dag. Man borde inte behöva sätta ut en dag för att påminna folk om det.
Men i slutändan - vi alla har våra egna åsikter, tur är väl det! Detta råkar bara vara min.

Imorgon får jag besök av en av mina allra finaste hjärtan och uppdateringen kommer ligga på noll fram tills på lördag. Ni alla är så fina som läser ska ni veta! 

Du räddade mig just som jag skulle lägga mig.

Är det inte sjukt egentligen hur lätt man nedvärderar sig själv?
Jag är rätt säker på att jag har rätt många frågetecken runt omkring mig när det kommer till vad jag gör just nu i livet. Jag är förväntad att plugga på gymnasiet och följa den vägen som man borde gå. Få en bra utbildning att stå på. Men så är inte riktigt fallet.
Jag tror att jag fortfarande skräms lite av den frågan som jag får ibland om vilken skola jag går på. För det är självklart för de flesta att fråga det när dem vet hur gammal jag är. Det är förståeligt. Dock har skräcken och skammen sjunkit sen den dagen i april förra året som jag bestämde mig för att hoppa av skolan.
Jag kan rada upp flera miljoner anledningar och ursäkter här till varför jag gjorde det. Både personliga och mindre personliga. Men jag väljer att inte göra det, jag gjorde det ständigt för ett halvår sen för att ursäkta mig för mitt val. Men varför ska jag behöva ursäkta mig för något som kändes rätt? Varför ursäkta sig för att man skräms av vad andra tycker?
Jag har haft höga förväntningar från de äldre i min omgivning om att jag en dag ska ångra mitt val något oerhört. Men idag, nästan ett år senare sen jag började tänka på det första gången, har jag fortfarande inte ångrat det. Snarare mer glad över att jag faktiskt vågade lita på magkänslan.
Sen maj -11 har jag inte princip inte gjort någonting. Den tiden tills nu har varit en viktigt del för mig, av flera anledningar. Nu i efterhand är jag så glad att jag fått denna tiden till att bara stanna upp, hitta mig själv för att sedan kunna gå vidare i att inse vad det är jag egentligen vill göra.
Den sak som skrämde mig allra mest när jag gjorde valet var vad alla andra skulle tycka. Det är en sån klar och bestämd stämpel på alla som hoppar av skolan att man senare kommer misslyckas totalt i livet. Och självklart, ingen har heller sagt att det är lätt att hoppa av och sedan gå vidare på något sätt utan gymnasieutbildning, det är det verkligen inte. Men jag förstår inte hur man kan döma någon utefter vilka val man gör.
Av just den skräcken att bli nedvärderad av att svara på frågan så har jag varit rädd för omvärlden. Men jag är så glad att jag nu vet att det finns dem som stöttar mig oavsett. Att få bli sedd som “lite dåligare än alla andra” av det skälet är något jag har börjat vänja mig vid nu och det gör mig bara ännu mer taggad på att lyckas ändå. Jag ska lyckas!
Det jag ville få fram var att bara få bort alla frågetecken, förklara och försöka få andra att inse att man faktiskt inte behöver gå den väg som man förväntas. Med det menar jag inte att jag vill att andra ska göra exakt som jag, verkligen inte, men att man ska lita på magkänslan oavsett vad andra tycker. Man borde inte behöva bli mindre gillad bara för att man litar på sig själv. Alla gör vi vår egna lilla resa.
Jag har börjat min resa, även fast skräcken som inte borde finnas där smyger sig på ibland.
Nu vet ni.
Är det inte sjukt egentligen hur lätt man nedvärderar sig själv?
Jag är rätt säker på att jag har rätt många frågetecken runt omkring mig när det kommer till vad jag gör just nu i livet. Jag är förväntad att plugga på gymnasiet och följa den vägen som man borde gå. Få en bra utbildning att stå på. Men så är inte riktigt fallet.
Jag tror att jag fortfarande skräms lite av den frågan som jag får ibland om vilken skola jag går på. För det är självklart för de flesta att fråga det när dem vet hur gammal jag är. Det är förståeligt. Dock har skräcken och skammen sjunkit sen den dagen i april förra året som jag bestämde mig för att hoppa av skolan.
Jag kan rada upp flera miljoner anledningar och ursäkter här till varför jag gjorde det. Både personliga och mindre personliga. Men jag väljer att inte göra det, jag gjorde det ständigt för ett halvår sen för att ursäkta mig för mitt val. Men varför ska jag behöva ursäkta mig för något som kändes rätt? Varför ursäkta sig för att man skräms av vad andra tycker?
Jag har haft höga förväntningar från de äldre i min omgivning om att jag en dag ska ångra mitt val något oerhört. Men idag, nästan ett år senare sen jag började tänka på det första gången, har jag fortfarande inte ångrat det. Snarare mer glad över att jag faktiskt vågade lita på magkänslan.
Sen maj -11 har jag inte princip inte gjort någonting. Den tiden tills nu har varit en viktigt del för mig, av flera anledningar. Nu i efterhand är jag så glad att jag fått denna tiden till att bara stanna upp, hitta mig själv för att sedan kunna gå vidare i att inse vad det är jag egentligen vill göra.
Den sak som skrämde mig allra mest när jag gjorde valet var vad alla andra skulle tycka. Det är en sån klar och bestämd stämpel på alla som hoppar av skolan att man senare kommer misslyckas totalt i livet. Och självklart, ingen har heller sagt att det är lätt att hoppa av och sedan gå vidare på något sätt utan gymnasieutbildning, det är det verkligen inte. Men jag förstår inte hur man kan döma någon utefter vilka val man gör.
Av just den skräcken att bli nedvärderad av att svara på frågan så har jag varit rädd för omvärlden. Men jag är så glad att jag nu vet att det finns dem som stöttar mig oavsett. Att få bli sedd som “lite dåligare än alla andra” av det skälet är något jag har börjat vänja mig vid nu och det gör mig bara ännu mer taggad på att lyckas ändå. Jag ska lyckas!
Det jag ville få fram var att bara få bort alla frågetecken, förklara och försöka få andra att inse att man faktiskt inte behöver gå den väg som man förväntas. Med det menar jag inte att jag vill att andra ska göra exakt som jag, verkligen inte, men att man ska lita på magkänslan oavsett vad andra tycker. Man borde inte behöva bli mindre gillad bara för att man litar på sig själv. Alla gör vi vår egna lilla resa.
Jag har börjat min resa, även fast skräcken som inte borde finnas där smyger sig på ibland.
Nu vet ni.

- M

"Jag vet att det finns många förvirrade där ute som jag själv var en gång, men också många starka!"

Minns att vi var lyckliga igår!

Är det inte konstigt hur mycket det krävs för någon att faktiskt reagera och göra något? Hur en hel värld kan blunda för något? Att det måste krävas något brutalt för att man ska lyfta på fingrarna.
Kollade på The Stoning Of Soraya M härom kvällen. Nu när jag i denna stund sitter och skriver detta känner jag redan hur händerna börjar skaka lite och att en mindre klump börjar bildas i halsen av bara tanken på den igen.
Ärligt talat så kan jag nog inte ens beskriva hur jag reagerade på hela filmen. Allt skulle bara låta som om jag överdrev. Sätt igång trailern till filmen nu innan ni fortsätter läsa så förstår ni vad jag menar. Även om den är otroligt mild i jämförelse om man ser hela.
Jag räknade inte med att bli så otroligt tagen att jag fortfarande en timme efter filmens slut skulle få hålla mig ifrån att fortsätta gråta. Hur svullet min ansikte var behöver vi inte ens prata om.
Men det är så konstigt det där egentligen, hur man lätt kan läsa om brutala händelser på Aftonbladet utan att man ens så mycket som blinkar. Att det måste hända något så brutalt att hela världen skakas så man kan ska reagera. Vi alla är likadana och hur skulle det sett ut om vi tog åt oss av minsta lilla?
Det man däremot alltid glömmer bort är att det i denna stunden pågår så hemska saker i världen att vi inte ens kan ana det. Även i Sverige.
Jag har väldigt lätt för att blunda för saker, det kan jag erkänna, men har också väldigt lätt för att bli tagen när det väl kommer till saken. Speciellt av att uppleva det på det sättet som i denna filmen. När man får se händelserna “på riktigt”. Jag kan bli så tagen av en viss händelse att jag går och ältar det så länge att jag till slut själv mår dåligt av det.
Allt är hela tiden så långt borta men samtidigt så himla nära. Det är bara konstigt på hur man reagerar på vissa saker, hur lätt man har för att blunda för en text, men hur lätt man blir tagen av bara en film.
Jag har alltid haft en dröm om att få bli fadder en dag och det är något jag tänker stå fast vid att fixa så fort jag får möjlighet.
Detta var mest bara en tanke, mitt sätt att avreagera mig för att inte fortsätta tänka på filmen i all oändlighet. Det är sånt här som får en att uppskatta livet lite extra. Det är viktigt att bli påmind om det ibland.
Är det inte konstigt hur mycket det krävs för någon att faktiskt reagera och göra något? Hur en hel värld kan blunda för något? Att det måste krävas något brutalt för att man ska lyfta på fingrarna.
Kollade på The Stoning Of Soraya M härom kvällen. Nu när jag i denna stund sitter och skriver detta känner jag redan hur händerna börjar skaka lite och att en mindre klump börjar bildas i halsen av bara tanken på den igen.
Ärligt talat så kan jag nog inte ens beskriva hur jag reagerade på hela filmen. Allt skulle bara låta som om jag överdrev. Sätt igång trailern till filmen nu innan ni fortsätter läsa så förstår ni vad jag menar. Även om den är otroligt mild i jämförelse om man ser hela.
Jag räknade inte med att bli så otroligt tagen att jag fortfarande en timme efter filmens slut skulle få hålla mig ifrån att fortsätta gråta. Hur svullet min ansikte var behöver vi inte ens prata om.
Men det är så konstigt det där egentligen, hur man lätt kan läsa om brutala händelser på Aftonbladet utan att man ens så mycket som blinkar. Att det måste hända något så brutalt att hela världen skakas så man kan ska reagera. Vi alla är likadana och hur skulle det sett ut om vi tog åt oss av minsta lilla?
Det man däremot alltid glömmer bort är att det i denna stunden pågår så hemska saker i världen att vi inte ens kan ana det. Även i Sverige.
Jag har väldigt lätt för att blunda för saker, det kan jag erkänna, men har också väldigt lätt för att bli tagen när det väl kommer till saken. Speciellt av att uppleva det på det sättet som i denna filmen. När man får se händelserna “på riktigt”. Jag kan bli så tagen av en viss händelse att jag går och ältar det så länge att jag till slut själv mår dåligt av det.
Allt är hela tiden så långt borta men samtidigt så himla nära. Det är bara konstigt på hur man reagerar på vissa saker, hur lätt man har för att blunda för en text, men hur lätt man blir tagen av bara en film.
Jag har alltid haft en dröm om att få bli fadder en dag och det är något jag tänker stå fast vid att fixa så fort jag får möjlighet.
Detta var mest bara en tanke, mitt sätt att avreagera mig för att inte fortsätta tänka på filmen i all oändlighet. Det är sånt här som får en att uppskatta livet lite extra. Det är viktigt att bli påmind om det ibland.

Music can change the world, because it can change people

Har lagt ut denna texten tidigare, på min gamla blogg. Men eftersom denna bloggen används som ett sätt att samla allt på samma ställe så får den helt enkelt läggas ut igen, hehe.

När jag var liten (med liten menas lågstadiet/mellanstadiet) hade jag en hemlig dröm om att bli artist. Något jag i dagens stund inte ens fattar hur jag kunde drömma om. Det där är inte något jag skulle kunna tänka mig på att satsa på idag. Jag är inte den personen.
När man stod där framför tvn och mimade till alla möjliga slags filmer där inslag med liknande musikaler fanns med. Man tyckte att man var grymmast i världen. Det är egentligen något så unikt & fint, att man faktiskt trodde på sig själv så mycket som liten. När man inte riktigt hade "vuxit upp" än och mött den verkliga världen. Innan man låtit sig börja påverkas av samhället.
Jag tror man omedvetet levde och gjorde sig själv lycklig genom bara musik. Ett sätt att drömma sig bort lite och låta drömmarna flöda.
Jag, tillsammans med klasskompisar som jag fortfarande minns tydligt än idag, ansökte ofta till skolans egna melodifestival. Ännu en gång ställer jag mig själv frågan - hur vågade jag?
Det är vid dessa tillfällen, när man tänker tillbaka på hur den tiden såg ut, som man önskar att man bara kunde få uppleva det en gång till. Att en gång till få känna på hur det kändes att va opåverkad av andras åsikter och bara gå på känslan och viljan att göra något. Jag var kanske inte bra på att sjunga, det var jag verkligen inte, men jag gjorde det utav glädje. Jag gjorde det för att det var något jag ville då, något jag trodde på att jag kunde klara. Man var rätt stark när man var liten. Tänk att jag, lilla jag, stod framför hela skolan och framförde en låt, hur kan det va annat än starkt?

Sen... Kom "verkligheten" om man ska uttrycka det så. Man hamnade istället i den perioden då man började bry sig om vad andra tycker. Bry sig lite för mycket. Men jag antar att även det är en fas man ska gå igenom i livet för att ta reda på vem man är som person. Det formar en lite kan jag tro. Man bygger upp det där skalet som man ständigt i framtiden kommer få ta fram för klara sig igenom de värsta händelserna som faktiskt, vare sig man vill eller inte, kommer möta en i livets gång.
Jag hade även en period, ungefär i samma stund då jag hamnade i detta om vad andra tycker, som jag helt från ingenstans bestämde mig för att hata all slags musik. Jag hatade när mamma satte på radion i bilen, så fort storasyster valde att sätta igång musik i huset o.s.v. Det gjorde mig nästan galen. Det var väl helt enkelt också bara en fas att gå igenom.
Det var i samma period jag valde att bli den där tjejen jag egentligen inte ville va, den där blyga, tillbakadragna tjejen. Som jag fortfarande idag kan se spår av. Trodde och vågade inte tro på saker. Vågade inte drömma som var allt man egentligen gjorde när man var liten.

Någonstans i slutet av högstadiet ändrades allt detta bara sådär. Allt hände egentligen väldigt snabbt. Jag började inse att saker händer av en anledning. Att det inte alls är så att hela världen är emot en. Alla som känner mig vet vad som hände, att det finns personer vid min sida idag som förändrat hela mitt liv. Genom bara just det - musik. För det är ju faktiskt så, genom bara samma musikaliska förebild så finns de i mitt liv.

Så tro på just det - musik kan förändra världen. Det kan låta klyschigt, tycker nästan jag med, men det är så sant som det är sagt.
Det jag ville få sagt var egentligen, sluta aldrig drömma, oavsett om det känns som det aldrig kommer inträffa, det viktiga är att ni tror på att ni kan klara det. Tror ni, då kan ni.
Så - stoppa in hörlurarna i öronen, sjunk in i musiken och börja drömma, som när man var liten.

Tack till mina finaste som aldrig lämnar min sida och alltid stöttar, älskar er sååå mycket!

Och till två personer jag aldrig någonsin kommer kunna tacka tillräckligt, två av mina finaste musikaliska förebilder någonsin, som hjälper mig att drömma och tro på mig själv, TACK!

Music can change the world because it can change people.


If I was a bird I would fly to you.

I brist på att ha något att skriva om bjuder jag på två bilder för omväxlingens skull! (ni får mer än gärna komma med tips på vad jag ska skriva... hehe). 

Du är helt enkelt bäst!

Är det inte rätt konstigt hur mycket komplimanger kan påverka en? Men hur otroligt lätt man har för att ta åt sig av det negativa istället för det positiva?
Jag har varit en person som bokstavligt talat inte kunnat ta emot positiva kommentarer över huvud taget. Bara skyllt på att det finns en anledning till varför något gett mig en komplimang eller helt enkelt vända det till något negativt. Men det är konstigt hur länge något negativt kan stanna hos en. Det finns fortfarande saker som jag fått höra när jag var liten som sitter kvar hos mig och som jag blir påmind om varje dag. Varför är man sån som person egentligen?
Jag tror jag har något slags hatkärlek för att få komplimanger, jag älskar det lika mycket som vilken människa som helst, men ibland vill jag bara försvinna - av rodnad självklart. Jag har betydligt lättare för att läsa det genom text än när någon säger det till mig personligen. Borde det inte vara tvärtom?
Jag tror att det hela handlar om att man ger varandra alldeles för lite komplimanger så man istället skjuter bort det varje gång man får höra det, till skillnad från något negativt som man får höra väldigt ofta i vissa situationer.
Att faktiskt ta åt sig och inse att man är bra är ett stort steg, något som tog lång tid för mig att inse. Alla borde bli bättre på att berömma varandra så man tar åt det lika bra som något negativt. Allt handlar om att vänja sig.
Nu vill jag inte framstå som någon som tycker att all kritik borde suddas bort totalt, kritik är lika viktigt det med, så länge man kan bearbeta det!
Vet egentligen inte vad jag ville berätta med detta, ville nog helt enkelt bara påpeka att alla ni som läser detta ska ta åt er mer av att ni duger precis som ni är (och även om ni redan insett det så kan man inte höra det för många gånger).
Jag tycker att just du är fin precis som du är!


Starka på vårt egna unika sätt!

A
ntar att de flesta som läser detta som också härjar på Twitter inte kan ha undgått hur hashtagen “homoriot” just nu är otroligt stor.
Som min kära vän, Azra, skrev så är det svårt att inte fastna i flera timmar åt att bara sitta där och läsa allas upplevelser. Om hur sjukt starka människor det finns.
Man behöver nog egentligen inte vara delaktig i Twitter för att höra om detta med tanke på att det under bara en natt uppmärksammades stort i media. Så vad kan då vara mer passande än att jag också tar upp ämnet?
Jag har inga större upplevelser av homofobiska människor egentligen, lyckligt nog. Men att få läsa om extrema fall som man kan upptäcka via denna hashtagen får det att knyta sig i hela magen. Men ger mig också en stor förundran över hur otroligt starka människor det finns i vårt avlånga gurkland.
Jag minns min första upplevelse av en homofobisk person lika klart som om det hände igår. Inga namn nämnda, men personen var min lärare. Han stod framför exakt hela klassen och påstod att homosexualitet är en sjukdom man föds med. Stämningen i klassrummet var otroligt spänd och det kändes att alla tyckte ämnet var jobbigt. Ska det vara så? Jag har nog aldrig varit så nära till tårar av ren ilska som den gången.
Men det fick mig också att tänka på - tänk ifall där var en person i det rummet som faktiskt var osäker på sin läggning och får höra det. Ska det verkligen behöva vara på det sättet?
Jag kan inte påstå att jag själv är en person som gärna syns, hörs och säger emot, snarare tvärtom. Jag gömmer mig gärna i mitt egna lilla skal. Detta var dock ett undantag, som jag är otroligt glad över, då jag bokstavligt talat skrek rätt åt läraren i slutet.
Det jag egentligen ville säga är att det inte borde finnas något som “komma ut”. Behöver en tjej sätta sig ner och berätta att hon gillar killar? Nej! Det borde va exakt samma sak för personer som gillar någon av samma kön då också. Hatar hur man satt en sån hatande och spänd stämpel på det hela.
Som jag även nämnde innan så blir jag så innerligt imponerad över hur starka människor det finns där ute. Jag är så glad att jag lever i en familj där jag förhoppningsvis aldrig behöver uppleva hat mot hbtq-personer. Att det finns såna som går långt över gränsen när det gäller hat skrämmer mig. Men de som tar sig igenom detta visar bara på hur värt det är att fortsätta kämpa för att stämpeln på hur hatat detta är ska försvinna.
Jag är säker på att alla ni som läser detta är minst lika starka, det behöver inte handla om ämnet ovan, vi alla tar oss igenom händelser som gör oss starka. Händelserna behöver inte va stora, det kanske inte ens är någon som märker att man kämpar sig igenom det. Vi alla är starka på vårt egna unika sätt. Men glöm aldrig att det är okej att falla ibland, det är okej att tycka allt känns skit, men res er bara upp som starkare efteråt.
Jag tror på er och ser upp till er alla!
Antar att de flesta som läser detta som också härjar på Twitter inte kan ha undgått hur hashtagen “homoriot” just nu är otroligt stor.
Som min kära vän, Azra, skrev så är det svårt att inte fastna i flera timmar åt att bara sitta där och läsa allas upplevelser. Om hur sjukt starka människor det finns.
Man behöver nog egentligen inte vara delaktig i Twitter för att höra om detta med tanke på att det under bara en natt uppmärksammades stort i media. Så vad kan då vara mer passande än att jag också tar upp ämnet?
Jag har inga större upplevelser av homofobiska människor egentligen, lyckligt nog. Men att få läsa om extrema fall som man kan upptäcka via denna hashtagen får det att knyta sig i hela magen. Men ger mig också en stor förundran över hur otroligt starka människor det finns i vårt avlånga gurkland.
Jag minns min första upplevelse av en homofobisk person lika klart som om det hände igår. Inga namn nämnda, men personen var min lärare. Han stod framför exakt hela klassen och påstod att homosexualitet är en sjukdom man föds med. Stämningen i klassrummet var otroligt spänd och det kändes att alla tyckte ämnet var jobbigt. Ska det vara så? Jag har nog aldrig varit så nära till tårar av ren ilska som den gången.
Men det fick mig också att tänka på - tänk ifall där var en person i det rummet som faktiskt var osäker på sin läggning och får höra det. Ska det verkligen behöva vara på det sättet?
Jag kan inte påstå att jag själv är en person som gärna syns, hörs och säger emot, snarare tvärtom. Jag gömmer mig gärna i mitt egna lilla skal. Detta var dock ett undantag, som jag är otroligt glad över, då jag bokstavligt talat skrek rätt åt läraren i slutet.
Det jag egentligen ville säga är att det inte borde finnas något som “komma ut”. Behöver en tjej sätta sig ner och berätta att hon gillar killar? Nej! Det borde va exakt samma sak för personer som gillar någon av samma kön då också. Hatar hur man satt en sån hatande och spänd stämpel på det hela.
Som jag även nämnde innan så blir jag så innerligt imponerad över hur starka människor det finns där ute. Jag är så glad att jag lever i en familj där jag förhoppningsvis aldrig behöver uppleva hat mot hbtq-personer. Att det finns såna som går långt över gränsen när det gäller hat skrämmer mig. Men de som tar sig igenom detta visar bara på hur värt det är att fortsätta kämpa för att stämpeln på hur hatat detta är ska försvinna.
Jag är säker på att alla ni som läser detta är minst lika starka, det behöver inte handla om ämnet ovan, vi alla tar oss igenom händelser som gör oss starka. Händelserna behöver inte va stora, det kanske inte ens är någon som märker att man kämpar sig igenom det. Vi alla är starka på vårt egna unika sätt. Men glöm aldrig att det är okej att falla ibland, det är okej att tycka allt känns skit, men res er bara upp som starkare efteråt.
Jag tror på er och ser upp till er alla!

pics from we♥it


We can change a life if we want to!

Tänkte bara slinka in & berätta att jag blir så glad (& rörd) av era kommentarer och att ni alltid får kommentera hur mycket ni vill om det jag skriver. Jag har många åsikter och det är jag säker på att även ni har, oavsett vad ni har att säga!
Så tack för pepp, blir så gladgladglad!! 
/Em


Öppna ögonen, Sverige!

Satt och kollade på “Livet blir bättre”, antagligen ett program som gör många otroligt inspirerade och peppade på livet. Ett program som antagligen förvånar de flesta om hur starka människor det finns här i världen. Det brukar fylla mig med exakt samma känsla, förutom idag.
Det var en specifik händelse i avsnittet som bara gjorde mig arg. Just en händelse där det handlade om att Emma (Emma Igelström, som var huvudpersonen i detta avsnittet) låg medvetslös av alkohol på en bänk utanför en restaurang. Det som fångade min uppmärksamhet ang. detta var att hon låg där utan att en enda människa verkade vilja lyfta ett finger för att kolla om allt var bra med henne. Är det ett sådant samhälle vi har byggt upp? Att vi ska va så otroligt självupptagna att vi inte offrar en minut åt att kolla om allt står rätt till, som det var rätt uppenbart att det inte gjorde? Men som om det hela inte var nog så hade även denna restaurangen öppet och inte ens personalen som jobbade där gick ut för att kolla läget.
Visserligen gick det bra för Emma, hennes kompis kom dit och det var först då som personalen tog tag i det och ringde efter ambulans.
Det gör mig både arg och ledsen att veta hur många människor som måste passerat förbi, med tanke på att det var i Helsingborg, och sett detta utan att göra något åt saken. Det här om att det alltid skrivs att ett “hej” kan förändra en människas liv, vart är alla de människorna som påstått tagit det åt sig? Uppenbarligen är det inte så många trots allt som verkligen tar det till sig och gör något åt det. Vi måste bli fler!
Jag har själv varit där och sagt att “äsch, jag kan börja med det imorgon”, men vad är ursäkten till att inte börja med det just nu i denna stunden? Det är lätt att säga att man ska göra det imorgon, det är mycket svårare att faktiskt göra en förändring. Man behöver inte göra en stor förändring helt själv, för gör vi alla något litet så blir det något stort tillsammans.
Antagligen är jag bara en i mängden som på nytt tjatar om att man ska göra en förändring, men stanna upp och fundera denna gången. Öppna ögonen!
Skicka det där smset du funderat på att skicka, eller ring personen du alltid velat prata med eller bara fråga någon hur hen mår. Vi alla är mänskliga och vi alla bli glada för minsta lilla. Börja inte imorgon, börja idag!
Satt och kollade på “Livet blir bättre”, antagligen ett program som gör många otroligt inspirerade och peppade på livet. Ett program som antagligen förvånar de flesta om hur starka människor det finns här i världen. Det brukar fylla mig med exakt samma känsla, förutom idag.
Det var en specifik händelse i avsnittet som bara gjorde mig arg. Just en händelse där det handlade om att Emma (Emma Igelström, som var huvudpersonen i detta avsnittet) låg medvetslös av alkohol på en bänk utanför en restaurang. Det som fångade min uppmärksamhet ang. detta var att hon låg där utan att en enda människa verkade vilja lyfta ett finger för att kolla om allt var bra med henne. Är det ett sådant samhälle vi har byggt upp? Att vi ska va så otroligt självupptagna att vi inte offrar en minut åt att kolla om allt står rätt till, som det var rätt uppenbart att det inte gjorde? Men som om det hela inte var nog så hade även denna restaurangen öppet och inte ens personalen som jobbade där gick ut för att kolla läget.
Visserligen gick det bra för Emma, hennes kompis kom dit och det var först då som personalen tog tag i det och ringde efter ambulans.
Det gör mig både arg och ledsen att veta hur många människor som måste passerat förbi, med tanke på att det var i Helsingborg, och sett detta utan att göra något åt saken. Det här om att det alltid skrivs att ett “hej” kan förändra en människas liv, vart är alla de människorna som påstått tagit det åt sig? Uppenbarligen är det inte så många trots allt som verkligen tar det till sig och gör något åt det. Vi måste bli fler!
Jag har själv varit där och sagt att “äsch, jag kan börja med det imorgon”, men vad är ursäkten till att inte börja med det just nu i denna stunden? Det är lätt att säga att man ska göra det imorgon, det är mycket svårare att faktiskt göra en förändring. Man behöver inte göra en stor förändring helt själv, för gör vi alla något litet så blir det något stort tillsammans.
Antagligen är jag bara en i mängden som på nytt tjatar om att man ska göra en förändring, men stanna upp och fundera denna gången. Öppna ögonen!
Skicka det där smset du funderat på att skicka, eller ring personen du alltid velat prata med eller bara fråga någon hur hen mår. Vi alla är mänskliga och vi alla bli glada för minsta lilla. Börja inte imorgon, börja idag!

Välkommen till min nya blogg!

17-årig (18 om mindre än en månad, viktigt att påpeka!) tjej som har alldeles för många tankar i huvudet.

Drömmer i smyg om att en dag få släppa min egna roman, en dröm som jag kommer göra allt för att den ska bli sann.

Vi alla måste ju börja någonstans så - here we go!


RSS 2.0