emh

Är det inte konstigt hur mycket det krävs för någon att faktiskt reagera och göra något? Hur en hel värld kan blunda för något? Att det måste krävas något brutalt för att man ska lyfta på fingrarna.

Kollade på The Stoning Of Soraya M härom kvällen. Nu när jag i denna stund sitter och skriver detta känner jag redan hur händerna börjar skaka lite och att en mindre klump börjar bildas i halsen av bara tanken på den igen.

Ärligt talat så kan jag nog inte ens beskriva hur jag reagerade på hela filmen. Allt skulle bara låta som om jag överdrev. Sätt igång trailern till filmen nu innan ni fortsätter läsa så förstår ni vad jag menar. Även om den är otroligt mild i jämförelse om man ser hela.

Jag räknade inte med att bli så otroligt tagen att jag fortfarande en timme efter filmens slut skulle få hålla mig ifrån att fortsätta gråta. Hur svullet min ansikte var behöver vi inte ens prata om.

Men det är så konstigt det där egentligen, hur man lätt kan läsa om brutala händelser på Aftonbladet utan att man ens så mycket som blinkar. Att det måste hända något så brutalt att hela världen skakas så man kan ska reagera. Vi alla är likadana och hur skulle det sett ut om vi tog åt oss av minsta lilla?

Det man däremot alltid glömmer bort är att det i denna stunden pågår så hemska saker i världen att vi inte ens kan ana det. Även i Sverige.

Jag har väldigt lätt för att blunda för saker, det kan jag erkänna, men har också väldigt lätt för att bli tagen när det väl kommer till saken. Speciellt av att uppleva det på det sättet som i denna filmen. När man får se händelserna “på riktigt”. Jag kan bli så tagen av en viss händelse att jag går och ältar det så länge att jag till slut själv mår dåligt av det.

Allt är hela tiden så långt borta men samtidigt så himla nära. Det är bara konstigt på hur man reagerar på vissa saker, hur lätt man har för att blunda för en text, men hur lätt man blir tagen av bara en film.

Jag har alltid haft en dröm om att få bli fadder en dag och det är något jag tänker stå fast vid att fixa så fort jag får möjlighet.

Detta var mest bara en tanke, mitt sätt att avreagera mig för att inte fortsätta tänka på filmen i all oändlighet. Det är sånt här som får en att uppskatta livet lite extra. Det är viktigt att bli påmind om det ibland.

Är det inte konstigt hur mycket det krävs för någon att faktiskt reagera och göra något? Hur en hel värld kan blunda för något? Att det måste krävas något brutalt för att man ska lyfta på fingrarna.

Kollade på The Stoning Of Soraya M härom kvällen. Nu när jag i denna stund sitter och skriver detta känner jag redan hur händerna börjar skaka lite och att en mindre klump börjar bildas i halsen av bara tanken på den igen.

Ärligt talat så kan jag nog inte ens beskriva hur jag reagerade på hela filmen. Allt skulle bara låta som om jag överdrev. Sätt igång trailern till filmen nu innan ni fortsätter läsa så förstår ni vad jag menar. Även om den är otroligt mild i jämförelse om man ser hela.

Jag räknade inte med att bli så otroligt tagen att jag fortfarande en timme efter filmens slut skulle få hålla mig ifrån att fortsätta gråta. Hur svullet min ansikte var behöver vi inte ens prata om.

Men det är så konstigt det där egentligen, hur man lätt kan läsa om brutala händelser på Aftonbladet utan att man ens så mycket som blinkar. Att det måste hända något så brutalt att hela världen skakas så man kan ska reagera. Vi alla är likadana och hur skulle det sett ut om vi tog åt oss av minsta lilla?

Det man däremot alltid glömmer bort är att det i denna stunden pågår så hemska saker i världen att vi inte ens kan ana det. Även i Sverige.

Jag har väldigt lätt för att blunda för saker, det kan jag erkänna, men har också väldigt lätt för att bli tagen när det väl kommer till saken. Speciellt av att uppleva det på det sättet som i denna filmen. När man får se händelserna “på riktigt”. Jag kan bli så tagen av en viss händelse att jag går och ältar det så länge att jag till slut själv mår dåligt av det.

Allt är hela tiden så långt borta men samtidigt så himla nära. Det är bara konstigt på hur man reagerar på vissa saker, hur lätt man har för att blunda för en text, men hur lätt man blir tagen av bara en film.

Jag har alltid haft en dröm om att få bli fadder en dag och det är något jag tänker stå fast vid att fixa så fort jag får möjlighet.

Detta var mest bara en tanke, mitt sätt att avreagera mig för att inte fortsätta tänka på filmen i all oändlighet. Det är sånt här som får en att uppskatta livet lite extra. Det är viktigt att bli påmind om det ibland.