emh

När jag var liten (med liten menas lågstadiet/mellanstadiet) hade jag en hemlig dröm om att bli artist. Något jag i dagens stund inte ens fattar hur jag kunde drömma om. Det där är inte något jag skulle kunna tänka mig på att satsa på idag. Jag är inte den personen.
När man stod där framför tvn och mimade till alla möjliga slags filmer där inslag med liknande musikaler fanns med. Man tyckte att man var grymmast i världen. Det är egentligen något så unikt & fint, att man faktiskt trodde på sig själv så mycket som liten. När man inte riktigt hade "vuxit upp" än och mött den verkliga världen. Innan man låtit sig börja påverkas av samhället.
Jag tror man omedvetet levde och gjorde sig själv lycklig genom bara musik. Ett sätt att drömma sig bort lite och låta drömmarna flöda.
Jag, tillsammans med klasskompisar som jag fortfarande minns tydligt än idag, ansökte ofta till skolans egna melodifestival. Ännu en gång ställer jag mig själv frågan - hur vågade jag?
Det är vid dessa tillfällen, när man tänker tillbaka på hur den tiden såg ut, som man önskar att man bara kunde få uppleva det en gång till. Att en gång till få känna på hur det kändes att va opåverkad av andras åsikter och bara gå på känslan och viljan att göra något. Jag var kanske inte bra på att sjunga, det var jag verkligen inte, men jag gjorde det utav glädje. Jag gjorde det för att det var något jag ville då, något jag trodde på att jag kunde klara. Man var rätt stark när man var liten. Tänk att jag, lilla jag, stod framför hela skolan och framförde en låt, hur kan det va annat än starkt?

Sen... Kom "verkligheten" om man ska uttrycka det så. Man hamnade istället i den perioden då man började bry sig om vad andra tycker. Bry sig lite för mycket. Men jag antar att även det är en fas man ska gå igenom i livet för att ta reda på vem man är som person. Det formar en lite kan jag tro. Man bygger upp det där skalet som man ständigt i framtiden kommer få ta fram för klara sig igenom de värsta händelserna som faktiskt, vare sig man vill eller inte, kommer möta en i livets gång.
Jag hade även en period, ungefär i samma stund då jag hamnade i detta om vad andra tycker, som jag helt från ingenstans bestämde mig för att hata all slags musik. Jag hatade när mamma satte på radion i bilen, så fort storasyster valde att sätta igång musik i huset o.s.v. Det gjorde mig nästan galen. Det var väl helt enkelt också bara en fas att gå igenom.
Det var i samma period jag valde att bli den där tjejen jag egentligen inte ville va, den där blyga, tillbakadragna tjejen. Som jag fortfarande idag kan se spår av. Trodde och vågade inte tro på saker. Vågade inte drömma som var allt man egentligen gjorde när man var liten.

Någonstans i slutet av högstadiet ändrades allt detta bara sådär. Allt hände egentligen väldigt snabbt. Jag började inse att saker händer av en anledning. Att det inte alls är så att hela världen är emot en. Alla som känner mig vet vad som hände, att det finns personer vid min sida idag som förändrat hela mitt liv. Genom bara just det - musik. För det är ju faktiskt så, genom bara samma musikaliska förebild så finns de i mitt liv.

Så tro på just det - musik kan förändra världen. Det kan låta klyschigt, tycker nästan jag med, men det är så sant som det är sagt.
Det jag ville få sagt var egentligen, sluta aldrig drömma, oavsett om det känns som det aldrig kommer inträffa, det viktiga är att ni tror på att ni kan klara det. Tror ni, då kan ni.
Så - stoppa in hörlurarna i öronen, sjunk in i musiken och börja drömma, som när man var liten.

Tack till mina finaste som aldrig lämnar min sida och alltid stöttar, älskar er sååå mycket!

Och till två personer jag aldrig någonsin kommer kunna tacka tillräckligt, två av mina finaste musikaliska förebilder någonsin, som hjälper mig att drömma och tro på mig själv, TACK!

Music can change the world because it can change people.