emh

Jag har varit en person som bokstavligt talat inte kunnat ta emot positiva kommentarer över huvud taget. Bara skyllt på att det finns en anledning till varför något gett mig en komplimang eller helt enkelt vända det till något negativt. Men det är konstigt hur länge något negativt kan stanna hos en. Det finns fortfarande saker som jag fått höra när jag var liten som sitter kvar hos mig och som jag blir påmind om varje dag. Varför är man sån som person egentligen?

Jag tror jag har något slags hatkärlek för att få komplimanger, jag älskar det lika mycket som vilken människa som helst, men ibland vill jag bara försvinna - av rodnad självklart. Jag har betydligt lättare för att läsa det genom text än när någon säger det till mig personligen. Borde det inte vara tvärtom?

Jag tror att det hela handlar om att man ger varandra alldeles för lite komplimanger så man istället skjuter bort det varje gång man får höra det, till skillnad från något negativt som man får höra väldigt ofta i vissa situationer.

Att faktiskt ta åt sig och inse att man är bra är ett stort steg, något som tog lång tid för mig att inse. Alla borde bli bättre på att berömma varandra så man tar åt det lika bra som något negativt. Allt handlar om att vänja sig.

Nu vill jag inte framstå som någon som tycker att all kritik borde suddas bort totalt, kritik är lika viktigt det med, så länge man kan bearbeta det!

Vet egentligen inte vad jag ville berätta med detta, ville nog helt enkelt bara påpeka att alla ni som läser detta ska ta åt er mer av att ni duger precis som ni är (och även om ni redan insett det så kan man inte höra det för många gånger).