emh

Eller åtminstone just nu. Har lärt mig att min skrivlust kommer & går lite hur den vill och jag aldrig hittat nyckeln till att hålla bloggande vid liv. Men att va helt utan det skulle inte heller funka, så jag dyker helt enkelt upp lite då & då!

(galet att ni fortfarande är några få som fortfarande tittar in här, VA FINA NI ÄR!!)

---

Varför väljer man alltid bort såna där små saker som ger de minsta känslorna, men egentligen de finaste?

Man väljer alltid bort att skicka det där smset för att fråga hur någon mår för någon, egentligen helt dum, anledning. Man bestämmer sig för att det är dumt förslag, att man bara skulle uppfattas som jobbig. Man anstränger sig inte så långt som man egentligen hade velat. Allt p.g.a. den där dumma känslan och oroligheten för vad andra ska tycka.

Men man glömmer en viktig bit i det hela. En sådan tanke skulle inte dykt upp ifrån allra första början ifall man inte helhjärtat faktiskt bryr sig och vad skulle va finare för någon annan än att få veta att där faktiskt finns någon som bryr sig? Men ändå viftar vi bort det med ett snabbt handslag. Varför ska man anstränga sig?

Jag minns så tydligt en dag för drygt en månad sen när en nära vän till mig skickade iväg ett sms till mig med texten "Grattis på namnsdag!". Jag hade aldrig kunnat ana att så få ord skulle kunna göra mig så (nästan löjligt) glad.

Det fick mig i samma sekund att inse, precis det jag har påpekat ovanför, hur mycket något så litet faktiskt kan betyda.

Man väljer bort så fina känslor som man tar för givet. Sådana som faktiskt borde få ta större plats. Jag kan väl ändå inte vara ensam om att tycka och känna så?

Vi alla förtjänar att få le för oss själva och känna oss sådär fånigt lyckliga.